Ingen förvaltning ska ha frisedel från social hållbarhet

Det är dags för den sociala dimensionen av hållbar utveckling att bli lika accepterad som miljöarbetet är. Det tycker Christer Persson, Miljö- och byggchef i Timrå kommun som också anser att det borde finnas en socialstrateg som motor i beslutsprocesserna.
Christer Persson har över tjugo års erfarenhet från att jobba med miljöfrågor och under sin tid har han märkt att miljöfrågorna kommit in i finrummet både när näringslivet lägger upp sina strategier och i den kommunala beslutsprocessen. Men i finrummet har den sociala dimensionen inte gjort entré, ännu.
 – Miljöförbättringar är lätta att mäta, säger Christer Persson. Tyvärr är det svårare att räkna hem vad de investerade kronorna på den sociala sidan haft för effekter i kommunen. Hållbar utveckling en tillväxtfaktor.
När Christer började jobba med miljöfrågor hette det att han sysslade med omgivningshygien. Det hade ingen särskilt positiv klang och han anser att hållbarhetsbegreppet har liknande problem idag. Många förknippar hållbar utveckling med det samma som att man tvingas hålla igen. Det är helt fel.

Hållbar utveckling är en tillväxtfaktor

Vi har allting idag, men det är inte miljöanpassat. Dagens teknik är inte tillräckligt bra. Det skapar nya nischer som till exempel etanolbilarna. Och tillväxt är bra, tro inget annat. Människor behöver arbete och kommunen behöver skatteintäkter för att främja social hållbarhet i sin verksamhet. Behoven är stora och Christer börjar räkna upp en lista som bland annat innefattar hela socialtjänsten, hemvården, skolkuratorerna och all handikappanpassning. Han säger att listan kan göras oändlig men att det till syvende och sist handlar om sunt förnuft vad som ska räknas som social hållbarhet. Det handlar om att utgå från vad människan behöver för att må bra. Det är inte det samma som att alla måste vara helt friska. En rullstolsbunden kan ha lika hög livskvalitet som löparmotionär bara hon ges möjligheter att komma ut och röra på sig. Där kommer kommunen in genom att göra friluftsområden lika tillgängliga för en rörelsehindrad som för en normalsvensson.

Höj statusen på social hållbarhet

Christer tycker att det är ett problem att det inte anses som riktigt lika fint att jobba inom den sociala sektorn som i till exempel teknisk verksamhet. Vårdande yrken måste få upp sin status. Varför ska det vara finare att jobba på ett reningsverk än att tömma bäcken på ett äldreboende? Är den ena skiten finare att ta hand om än den andra? Med sin bakgrund på miljöområdet noterar han att det numera är självklart att krama träd, men hur är det med människor? Sverige har en ambitiös djurskyddslag som förbjuder vanvård men ibland kan man undra hur de äldre blir omhändertagna.

Social hållbarhet måste höja sin status. Och det gäller även i alla beslutfattande organ på kommunal nivå. Där har Timrå kommit en bit på väg. Numera går alla större beslut genom en barn- och ungdomsberedning där det sitter med folk från det sociala och höjer ett varningens finger ifall besluten inte tar hänsyn till den sociala dimensionen. Men det kunde gå längre. Christer tycker att det borde tillsättas en socialstrateg som skulle vara en motor i beslutsprocessen. Denna strateg skulle driva på arbetet i kommunen så att det blev lika självklart att ta sociala hänsyn vid besluten som det idag är att ta miljömässiga. Kort sagt gäller det att höja statusen på socialt hållbar utveckling. 

Rolf Larsson